Josefine Ekelund =)

Jag minns att jag kom hem vid 15 tiden, jag hade då praktik på Forum här i Hylte. Jag hade pratat med Togge innan under dagen att vi skulle träffas och även gå en runda med Nova tillsammans.
Han slutade kl 18, efter det kom han hem till mig, vi gick runt 18.30.
Jag minns att mamma sa till mig att hon inte ville att vi skulle gå iväg, för hon kände på sig att något skulle hända. Hon ville att vi istället skulle gå ut och leka med Nova i trädgården.
Det var mörkt och snöade. Stora snöflingor som yrde runt.
Togge kom och vi gick iväg, vi gick ner mot samhället. När vi var vid Konsum så frågade Togge om vi skulle vända, det gjorde vi.
Vi kom vid Magnussons Dam och Nova började hoppa runt, jag tappade taget om det blöta kopplet med mina blöta vantar, det liksom gled ur min hand. Jag sprang efter henne, men hon sprang fortare, Togge ropade på henne och hon kom tillbaka. Vi fortsatte vår blöta, snöiga promenad hem.
I backen ovanför Magnussons Dam började hon hålla på igen, men jag fick henne att lugna ner sig någon meter. När vi hade kommit över på trottoaren igen så fortsatte hon, samma grej hände igen. Men då sprang hon ut på storgatan som en galning, jag vet inte vad hon hade tänkt sig att göra, men hon bara sprang kors och tvärs över storgatan.
Jag såg uppifrån gamla Lise-Guns att det kom en bil, så vi sprang efter henne för att få tag på henne. Men hon tyckte bara det var ännu roligare. Jag stannade vid busshållsplatsen "Sjukstugan", jag kände på mig vad som skulle hända, fast hon då hade sprungit in på trottoaren i riktning hemåt. Togge var nästan framme vid henne.
När bilen var ca 3-4 meter ifrån henne, sa jag till mig själv "Stanna där, snälla Nova".
Jag såg Novas huvud precis vid bilens ljusen, jag blundade och skrek "Neeeej!". Jag hörde smällen, den var hemsk.
Jag kände hur Togge började lyfta i mig och sa till mig "Du kan inte ligga här, det är kallt, du måste upp".
Mina ben var som spaghetti, jag kom nästan inte upp. Svimmade jag ?! Jag vet faktiskt inte.
Personen som körde på henne ringde till min pappa. Han kom med bilen och mamma kom efter. När mamma kom dit såg hon Nova ligga på trottoaren, klappade henne försiktigt och sa "Nemen lilla Nova" då kollade Nova upp på mamma.
Mamma och pappa drog upp henne försiktigt på plastmattan vi har i bagaget på bilen och lyfte sen in henne försiktigt.
Det var halt och kom rikligt med snö. Vi körde ner till Slöinge med henne.
När vi kom med henne fick vi komma in på ett rum direkt. Hon hostade blod och samtidigt som hon andades med nosen kom det droppar med blod där också.
Jag och mamma var där med henne, hemskt att se henne så dålig.
Dom sprang och hämtade värmefiltar, kuddar, ja allt dom hade. De bäddade in henne ordentligt.
Hon fick även syrgas och dropp.
Det var när dom satte på henne allt det här som allt kom, jag bröt ihop totalt och mamma kramade om mig.
Vi satt därinne med henne, jag och mamma. Hon tittade på oss precis som att hon frågade oss vad som hänt.
Efter en stund gick veterinärerna ut och vi fick sitta där själv med henne. Hennes tillstånd var kritiskt.
När hon fick upp sin normaltemp efter 2,5 timme så röntgade dom bröstkorgen innan vi åkte hem, för att vi skulle veta om en lunga var punkterad. Men det såg fint ut och vi åkte hem.
Dom sa innan vi åkte att dom skulle ringa på morgonen efter, jag bad dom att dom skulle ringa till mig mitt i natten om hon skulle gå bort under natten.
Dom ringde morgonen efter och sa att hon hade klarat sig. Dom trodde inte hon skulle klara natten.
Vi var och hälsade på henne flera dagar i rad. Lika glad varje gång.
Dom sa i början på veckan efter detta "Har hon inte ställt sig upp på fredag, så får vi avliva henne, för då kommer hon inte ställa sig upp ändå". Hon reste sig upp på torsdagen och jag blev så himla glad.
Hon bröt en kota i ryggen och hade förskjutning i ryggen, hon var även förlamad i hela bakdelen i 3 dagar efter olyckan. Det var det som var mest hemskt att se.
Med sjukgymnastik ett x antal gånger och många återbesök så har hon kommit igång.
På det återbesök hon var på när det gått ett år, så började nästan den veterinären gråta som "dödförklarade" henne. Han trodde aldrig att hon skulle bli så bra.
Han sa till oss att det är enbart våran förtjänst att hon har blivit så bra. Och det är så himla kul!
Nu mår hon bra och vill så himla mycket. Hon har lärt sig hur hon ska göra för att minska farten när hon har kommit upp i för hög fart.
Så fort jag la mig på kvällen för att sova, så kom detta upp hela tiden, så fort jag blundade, jag såg det framför mig och hörde smällen inne i huvudet. Det höll i sig i ca 1-2 månader. Nu händer det aldrig, men det är troligtvis för hon blivit så bra =)

Nu har 2 år gått och jag är så glad. Jag vill tacka alla inblandade, veterinärerna, sjukgymnasten, mamma, pappa, Togge och alla andra som fanns där för mig när allt var som svårast!
Jag kommer alltid göra allt för min lilla Nova, hon är helt underbar, speciell hund som jag älskar! <3